Hur kan jag rida snällt och effektivt – samtidigt?

En sak jag ofta upplever som instruktör är betydelsen av att vända på orden. Genom att hitta ett nytt sätt att förklara en övning eller en känsla, kan plötsligt polletten trilla ner ordentligt hos en elev.

Igår läste jag artikeln ”Hur ska hästen reagera?” (av Johan Häggberg i Islandshästen 4/2017). I texten särskiljer Johan på inlärning, förfining och korrigering av hjälper, samt eftergiftens betydelse. Hur ska vi använda eftergifter beroende på om hästen vi sitter på behöver träna på inlärning, förfining eller korrigering? Just hur han satte ord på de olika sätten att använda eftergifter, blev en ögonöppnare för mig! Självklart behöver eftergifter anpassas efter situationen – när vill jag berätta för hästen att jag känner mig nöjd, och när vill jag peppa den att prestera en lite bättre respons? Och hur ska jag använda mina eftergifter för att tala om detta?

Under nästa ridpass blev det uppenbart för mig varför jag dittills inte lyckats få Huggan så alert för hjälperna som jag velat. Hon har varit (och är) en riktig utmaning för mig. Ger jag för stora eftergifter innan jag nått i mål, så tappar jag kommunikationen på vägen och får börja om från noll igen. Såklart har jag hört detta förut, från flera instruktörer.. Men genom Johans sätt att vända på orden, förstod jag hur jag skulle hitta min teknik för att kunna rida henne med mer precision, och få henne precis sådär lätt och alert som jag kämpat med under hösten. Jag blev mer tydlig med min hjälpgivning, utan att för den sakens skull behöva förstärka hjälperna. Att jag blev tydligare gjorde i sin tur Huggan tillfreds och uppmärksam.

Jag har alltid varit en försiktig ryttare som vill rida ”snällt”, helst genom att ta så lite i hästens mun som möjligt. Jag har därför varit dålig på att rida med kontakt, och det har gjort att jag istället blivit otydlig i min kommunikation. Vad är egentligen snäll ridning? För mig är det att kunna rida med lätta och mjuka hjälper. Genom åren har jag fått höra att om hästen inte svarar på den lätta, mjuka hjälpen så måste den förstärkas för att lära hästen att reagera på den första, diskreta hjälpen. Men jag har börjat luta åt att det är viktigare med precisionen i de samverkande hjälperna – det är den som förklarar tydligast för hästen vad jag vill. Så snäll ridning, har jag kommit fram till, är inte att ha så lite kontakt som möjligt med hästens mun. När man rider med en mjuk och följsam kontakt, så har man möjlighet att skärpa sin precision i ridningen. Kunna reagera snabbt och bemöta hästens svar på hjälperna i exakt rätt ögonblick. Kunna anpassa eftergifterna till att antingen belöna stort, eller fortsätta peppa hästen. Och med den precisionen, behöver man sällan förstärka hjälperna mycket.

Överlinjer och punkterade transporter

Har varit ute och ridit i snålblåsten, och är nu tvångskommenderad av mig själv till att skriva skoluppgift. Sparade träningen av Mýsla och Dís till senare, som en belöning till mig själv för att jag varit duktig och… bloggat? Ehm.

Igår kom jag mig iväg till Katrin med ovanstående två och fick nyttiga ridlektioner samt tillfälle till lite diskussion kring diverse funderingar. Katrin Wallberg är licensierad tränare i akademisk ridning med mycket erfarenhet av just islandshästar, och även den första att ha klarat sitt riddarprov på en islandshäst (Korall). Mýsla och jag fick jobba med att locka henne till att vilja länga ut heeela överlinjen, och bära upp sig själv i balans. Jag fick verkligen träna på timingen i mina eftergifter, eftersom hon då jag blir minsta för långsam genast tar tillfället i akt att dra sig något bakom lodplan. I och med detta sänker hon även ryggen och ökar påskjutet något, vilket tar sig uttryck i att hon skjuter på mot bettet, och inte svarar bra på förhållningarna. Jag fick öva mig mycket på att ge eftergiften just i det läget där hon har möjlighet att söka sig framåt-nedåt, vilket var enormt nyttigt! Sjukt hur svårt detta kan vara med en häst man känner (och som känner mig…) så väl!! Jag och Dís fick hjälp med att noggrant kunna rama in henne genom att plocka ihop bogarna utan att låta henne glida iväg åt något håll. Detta resulterade i att hon började placera bakbenen längre in mot sin tyngdpunkt, släppte ner mig helt på inner sittben i böjning, blev friare i bogpartiet och ryggmusklerna kändes som två små limpor att sitta på! Glad och härlig känsla!

Fascineras av det i ridningen, hur man hela tiden återupptäcker nya dimensioner av ”gamla sanningar”. Och hur man ibland måste omvärdera sina gamla sanningar, för man upptäcker att man missat någon detalj som är väldigt avgörande för slutresultatet!

Senare på kvällen hade vi skokurs här hemma, näst sista träffen för denna gång. Aradís fick sina första bakskor (framskorna satt kvar sedan förra veckan…) och uppförde sig snyggt! Jag var jättetrött i början efter ansträngande körning hem från Katrin med halt väglag och framhjulsdriven Mondeo, men – blir som alltid peppad av skokursen! Det är ett så härligt gäng och det ger energi!

Kvällen utvecklades senare såhär:
Featured image
… men slutade efter ett däckbyte väl! Nu dags för en insats med skolarbetet.