Träna traven med longering

Longering är en bra introduktion till att träna traven genom markarbete. Här har du möjlighet att se hur hästen rör sig i båda varven, och var du behöver göra en punktinsats för att förbättra hur hästen använder sin kropp.

lär in små signaler som förbättrar rörelsemönstret

Behöver du lära den att sänka halsen, vända in ytterbogen då du tar i linan, eller ta i mer med bakbenen då du driver på? Då har du ett guldläge att minska avståndet mellan dig och hästen, och fokusera på att träna en signal för just den biten. Sedan kan du successivt öka avståndet igen, och se om du får samma svar på signalen när du har hästen lite längre ifrån dig.

Häromdagen lät jag Huggan jogga igång lite i longering. Jag har inte jobbat så mycket med longering tidigare, eftersom hon inte rört sig tillräckligt bra under sig själv. Det har mest känts som att longering hade slitit mer än det byggt upp. Nu känns det däremot som att hon fått tillgång till sin kropp, och kan röra sig på ett annat sätt i longeringen. Hon är mjuk och förvånansvärt liksidig i varven, och länger ut överlinjen fint.

träna låg form och aktiva bakben i traven

Idag tränade vi på att hitta det svåra mellanläget mellan låg form och aktiva bakben. Hon vill gärna dyka väldigt djupt i formen (som ni kan se på bilden), och bara jogga på lite bekvämt med bakbenen. Eftersom vi har lärt in signalerna för att länga ut halsen och aktivera bakbenen, så kunde jag idag koppla ihop dessa två. Jag testade att driva på henne så hon tryckte ifrån mer med bakbenen, och samtidigt hjälpa henne förstå att jag vill att hon ska fortsätta länga ut halsen. Så småningom hittade hon rätt form, där hon kunde söka sig lagom mycket framåt-nedåt utan att tappa sin bakbensaktivitet.

Det var riktigt kul att se hennes trav, och jag tror longeringen kan bli ett bra komplement nu när vi ska träna på att få mjukare bakben och mer ”studs” i steget.

———–
Gillade du det här inlägget? Tryck gärna på hjärtat, så vet jag vad du vill läsa mer om5

Hälta hos islandshäst: såhär tränar du förebyggande

 Hälta hos islandshästar blir tyvärr ett allt vanligare problem. I förra veckan publicerade Agria försäkringsstatistik, som visar att över 50% av alla skador som anmäls till bolaget tillhör gruppen hältor. Hältor är inte bara den vanligaste orsaken till vård, utan också den vanligaste orsaken till att livförsäkringen faller ut. Tyvärr är trenden stigande, dvs. antalet hältor ökar stadigt från år till år.

Varför är det så, och ännu viktigare – vad kan vi göra åt det?

Aveln skapar rörligare islandshästar

Jag tror att den största anledningen till att hältorna ökar hos ridhästar, är att vi över tid avlat fram hästar med större och mer elastisk rörelsemekanik. När en avlar hårt på en egenskap, uppstår bieffekter i form av att man omedvetet avlar på korrelerade egenskaper. När vi avlat på stora flotta rörelser, har hästarna också blivit mer överrörliga och instabila. Detta är en trend vi kan se inte bara inom islandshästvärlden, utan också inom storhästvärlden.

Móli

Móli frá Skríðu är en hingst med en spektakulär rörelsemekanik. Han är efter Glampi frá Vatnsleysu, som tydligt nedärver detta rörelsemönster till sina avkommor.

Att hästarna fått mer elastiska rörelser, större gång och sämre stabilitet, ställer i sin tur också mycket högre krav på oss ryttare. För att träningen ska bli uppbyggande istället för nedbrytande, måste träningsmetoderna anpassas efter hästarnas förutsättningar. En mer rörlig och instabil häst kommer att behöva längre tid på sig i träningen. Annars kommer den att gå sönder – och det är tyvärr en fråga om när, inte om.

såhär kan du träna för att förebygga hältor

  1. Låt träningen ta tid
    Det är viktigt att tänka på att ge träningen tid, så att leder, senor och ligament hinner bygga upp tillräcklig styrka för att kunna klara hårdare påfrestning. Hästen sätter muskler snabbare än den bygger upp styrkan i rörelseapparaten, så därför är det viktigt att inte bara använda muskelsättningen som mått på när en bör öka träningen. Detta är extra viktigt att ha i åtanke vid inridning och unghästträning. Skynda långsamt – så håller hästen längre!
  2. Träna stabilitet före temporidning
    Överrörliga hästar behöver i första hand träna sin stabilitet. Utan stabilitet så klarar inte hästen att ”hålla ihop” sig själv, utan de stora, flashiga rörelserna kommer att slita på leder, senor och ligament. Stabilitet måste alltid komma före uthållighetsträning och temporidning! Här kan du läsa mer om mina tankar kring stabilitetsträning.
  3. Träna din egen sits och liksidighet
    Dessa överrörliga hästar ställer även högre krav på ryttarens stabilitet. Genom vår sits inverkar vi ständigt på hästen. Är ryttaren instabil och sned, kommer hästen hela tiden att behöva kompensera för detta när vi rider den. Det gör att hästen inte kan röra sig i balans, och ridningen kommer att slita mer på hästen.

    En annan viktig anledning att bli mer medvetna om vår sits, är hästens egen snedhet. När vi lär oss känna på vilket sätt hästen använder sina två sidor (bakben, rygg/bröstkorg och bogar), så kan vi också  påverka hästen att jobba mer liksidigt. Så länge vi är omedvetna om detta, kommer vår sits istället att ”sitta med” i hästens snedhet, och göra problemet ännu större.

För att hjälpa en häst arbeta liksidigt och träna sin stabilitet, måste vi ryttare alltså bli mer medvetna om hästens snedhet, och själva bli mer liksidiga och stabila. Ta hjälp att analysera dina oliksidigheter, och lägg ner lite arbete på dessa. Du kommer att märka stor skillnad på din häst!!!

En sitsanalys kartlägger ryttarens oliksidigheter

En sitsanalys hjälper till att kartlägga ryttarens oliksidigheter.

Vi behöver ständigt lära oss mer

Sammanfattningsvis så tyder den ökande hältstatistiken på att det behövs mer kunskap om hur vi ska träna den hästtyp vi avlat fram. Det är verkligen inte enkelt att rida, utan de flesta av oss vet nog att we´re in for a lifetime of learning.. Vi gör alltid vårt bästa i stunden, men vi måste också hela tiden vilja fortsätta utvecklas. Även om det innebär att kanske gå ifrån det sätt som man alltid fått höra är ”den rätta vägen”.

Att våga ta intryck av nya saker och våga prova nya vägar, är också att våga fortsätta utvecklas som ryttare. Det är inte alltid bekvämt, men varje häst jag kan träna på ett bättre, mer hållbart sätt, gör det helt klart värt mödan för mig.

Vill du lära dig mer?

Här berättar jag om sambandet mellan rörlighet och stabilitet, och varför ledinflammationer kan uppstå.

Här och här kan du läsa mer om hur vi kan träna hästens stabilitet och hållning.

Här kan du läsa mer om ett hållbart sätt att lägga upp grundträningen för våra överrörliga islandshästar.

Har ni frågor, funderingar, feedback eller önskemål om något du vill veta mer om? Kontakta mig gärna genom att skriva en kommentar eller skicka ett mail ?

11

Grundträning av islandshästar tar tid

Idag tänkte jag dela med mig av lite tankar kring grundträning av islandshästar. För mig är syftet med träningen alltid att bygga upp en stark och positiv häst, som ska hålla i år efter år. Genom åren har jag dragit många erfarenheter (både positiva och negativa), som får mig att förstå vilken process det faktiskt är att träna fram en stark och hållbar häst. Ingen kan allt från början – men är man intresserad, så lär man sig eftersom!

noggrann grundträning av islandshästar bygger en stark överlinje

Muskelsättning på ovansida hals är ett tecken på att träningen är på rätt väg.

låt grundträning av islandshästar ta tid

Alla hästar har en naturlig snedhet. När man börjar rakrikta en islandshäst i träningen och lära den arbeta liksidigt, så blir svaga punkter mer utsatta. Det är lätt att vissa områden blir överansträngda, eller att små skador kommer fram som hästen tidigare kunnat avlasta och kompensera för genom att röra sig snett/skevt. Därför är det är viktigt att låta träningen ta tid, att låta hästen successivt vänja sig vid sitt nya sätt att arbeta, och att vara observant på små förändringar i hästens rörelser (rörelsestörningar). Dessa kan vara ett tecken på överansträngning.

börja med stabilitet

Syftet med att rakrikta hästen är såklart att en islandshäst som arbetar jämnt med båda bakbenen kan bära upp en ryttare på ett mer ergonomiskt sätt. När en häst blir mer rakriktad, så behöver den inte längre kompensera för obalanser utan kan använda sin kropp på ett bra sätt. Då kan man också börja träna upp hästens bålstabilitet (hållning). Jämför detta med om du skulle bära runt en tung ryggsäck på ena axeln, eller ha vikten fördelad på båda axlarna – hur skulle din hållning påverkas i de två olika situationerna, tror du?

Vår avel har under senaste decennierna påverkat islandshästarnas rörelsemekanik. Rörelserna har blivit större och mer elastiska, vilket också kan medföra konsekvenser. En erfarenhet jag fått lära mig den hårda vägen, är att islandshästar med elastiska rörelser och stort steg behöver extra mycket tid att träna upp sin bålstabilitet. Om hästen inte har en grundläggande bålstabilitet så kommer den inte att orka ”hålla ihop” sina stora rörelser, utan de kommer istället att fresta på lederna.

Rider man dessutom i högre tempon, blir belastningen ännu högre. Hästen kan hålla i ett, några år med denna typ av ridning, men allt eftersom kommer det att visa sig i form av frambenshältor, hovledsinflammationer, inflammation i bakknän etc. Därför är det extra viktigt att träna upp en bra grundstabilitet och styrka hos dessa islandshästar, innan man börjar låta dem ta ut sina rörelser i högre tempo. Här kan du läsa mer om hur en kan träna sin häst för att förebygga hältrelaterade problem.

hur vet jag om min islandshäst är bra grundtränad?

Hur kan man då veta om ens häst har tillräcklig bålstabilitet för att t. ex. orka tölta på ett bra sätt? Jag tycker ett bra kvitto är att hästen klarar av att hålla ett jämnt tempo på ett jämnt spår, i en stabil grundform, utan att kännas tung i handen eller ojämn i tyglarna.  Om hästen klarar detta i skritt och trav, så har den oftast byggt upp en tillräcklig grundstyrka för att en ska kunna börja träna tölten på ett bra sätt. En häst som enbart känns ”sladdrig” i tölten, och liksom aldrig hittar nåt flyt, behöver oftast träna upp mer grundstyrka i skritt och trav först. Lägger man lite tid på det, upptäcker man ofta att dessa problem ”löst sig själv” när man återvänder till töltträningen.

grundträning av islandshästar i trav

Grundträning i trav.

grundlägg en bra bålstabilitet – bygg på med tempo

För att få ett bra resultat av grundträningen, är det viktigt att hitta det tempo där hästen har en chans att orka göra det vi begär, utan behöva stödja sig mot tygeln. Detta är väldigt individuellt, och därför får en prova sig fram för att hitta just det tempo som din häst behöver. Är tempot för högt, blir också krafterna som inverkar på ekipaget större, vilket gör det tyngre och svårare för hästen att kunna koordinera sig för att jobba på ”rätt sätt”. När hästen hittat stabilitet och flyt i ett lägre tempo, är det dags att börja tänja på gränserna, och träna hästen att behålla stabiliteten även när tempot ökar.

Jag tänker att det ofta är fokus på tempo inom islandshästvärlden, och att det nästan är lite skämmigt att rida långsamt? Men jag har alltmer börjat landa i att vi inte behöver vara rädda för att ta ner tempot och utveckla styrkan successivt. Det är ju styrkan som skapar rörelserna och skapar lätthet och elasticitet hos hästen. Att rida fram en ”leg mover” kan gå på ett ridpass, men att rida fram en ”back mover” som håller och bara blir bättre år efter år – det tar tid.

 

———–
Gillade du det här inlägget? Tryck gärna på hjärtat, så vet jag vad du vill läsa mer om13

Utan en målbild går träningen långsammare

Att ha tydliga målbilder är en viktig del i att utvecklas som ryttare. Ofta pratas det om att målbilder måste vara mätbara, t ex att rida till en viss poäng i fyrgång. Men här tänker jag gå emot opinionen och säga att mjuka värden kanske är de viktigaste målbilderna när det gäller din utveckling som ryttare. Utan ”mjuka mål” går det långsammare att nå de mätbara målen, eftersom de kräver att din ridning utvecklas.

Jag tycker detta beskrivs så bra i The complete training of Horse and Rider (Alois Podhajsky). När man har en konkret bild av hur man vill att hästen ska röra sig och en känsla för hur det ska kännas, vet man också var man är på väg med sin ridning. Sedan är det kanske inte alltid klart för en hur man ska komma dit, dvs hur man ska utveckla sin ridteknik för att hitta den känslan. Då är det bra att ha en verktygslåda. Experimentera med sits, hjälpernas placering, hur kvick/långsam jag behöver vara, och hur jag ska anpassa min energi för att matcha hästen.

Ibland känner man sig ändå vilsen i pannkakan. När jag känner mig osäker på hur jag ska gå vidare med en häst och vad vi borde träna på just nu, brukar jag försöka känna på hästen och tänka ”tvärtom”. Är hästen lugn och seg kan jag behöva bli kvickare, är hästen spänd och har hög energi behöver jag bli lugn och långsam. Vill hästen skynda sig rider jag långsamt, vill den gå i hög form rider jag den lägre – ja, ni förstår.

Att ha ridit i hela sitt liv är ingen garanti för att man blivit jätteduktig på att rida. På samma sätt kan du nå långt som ryttare på förhållandevis kort tid. Allt beror på hur väl du använder tiden du har framför dig, och med målbilder av ”mjuka värden” kommer du utvecklas snabbare än du kanske trodde var möjligt!

IMG_7817
En målbild för mig – att alltid rida hästen framför skänkeln och fram till handen och kontakten. (Här en unghäst som håller på att lära sig bära ryttare och svara fram för skänkeln.)

Min nya träningskompis Equilab

 

Jag har under hösten börjat experimentera med Equilab – en app som loggar dina träningstillfällen. Som en Runkeeper för hästar! Hur långt du ridit, hur fördelningen mellan gångarterna ser ut, fördelningen mellan böjning/svängar åt vänster resp höger, hästens energiförbrukning, steglängd och en massa andra data. Ett väldigt bra verktyg för att hålla koll på variation och intensitet i din träning, och få hjälp att se var det finns förbättringsområden. Med Equilab får man det svart på vitt – tränar jag i vårt svåra varv minst lika mycket, eller sitter jag mest och glider runt i det lättare varvet? 😉

Jag hade initialt lite problem med att få appen att registrera rätt gångart – den tyckte att jag ridit 35 min i skritt och 0.5 min i trav, då jag i själva verket ridit många travintervaller samt några galopper. Det är viktigt att ha telefon nära inpå kroppen, gärna i en tight ficka, så att den inte ”hoppar omkring” så mycket. Tydligen spelar också typen av telefon in – en äldre modell har inte en tillräckligt känsliga sensorer för att alltid registrera de olika gångarterna riktigt.

Nu har jag blivit betatestare för Equilab, vilket innebär att jag som användare testar och utvärderar en utvecklad version av appen, som ännu inte släppts på marknaden. Denna nya version registrerar lättare de olika gångarterna, och ska i dagarna även kunna registrera gångarten tölt. Det ska bli roligt att få vara med ta del av nya och uppgraderade funktioner, och ge feedback på hur appen kan utvecklas vidare för att bli ett optimalt träningsredskap!

Tack Elin för att du tipsade mig om Equilab genom din blogg 🙂

Att sänka kraven och upptäcka den ÄRLIGA lägsta-nivån..

Nu är vi igång med vardagsträningen igen efter helgens kurs. I måndags red jag Huggan ett pass på banan, för att känna hur sista passet landat och för att få repetera medan allt ännu fanns färskt i minnet hos mig. Så fick hon vila i tisdags, och igår tog vi en lugn joggtur i skogen. Vi red vår off-roadbana med olika underlag, lite klättring, och så några längre travsträckor på gamla landsvägen, där hon fick jogga lång och låg.

I min planering för hästarna försöker jag komma ihåg att lägga in pass med låga krav emellanåt. Jag tror att det ibland är viktigt att BARA träna på saker som hästen tycker är lätta, så den får känna sig riktigt nöjd med sig själv. Jag brukar se sådana pass som att investera i hästens inställning. Att skapa en positiv inställning till ridningen, och motivera hästens samarbetsvilja är en nog så viktig aspekt av att träningen ska vara uppbyggande.

En annan positiv bieffekt av de här passen, är att när man sänker kraven och låter hästen röra sig lite ”som den vill”, så märker man också den ärliga lägsta-nivån. Dvs hur hästen rör sig under sig själv, utan att vi ryttare hela tiden inverkar och ”rider fram” hästens prestation. Igår hade jag en sån go känsla på Huggan hela passet. Hon tar verkligen ut bakbenssteget bättre, länger ut halsen och skrittar fram till handen ”av sig själv” nu, utan att jag behöver hjälpa henne dit hela tiden. Och det har varit ett stort mål för oss.

20170816_104512

Jag behöver hjälp att kämpa vidare ibland

Det är svårt att hänga med på en utveckling över tid, när man själv är en del av den. Ofta känner jag att det ”går så långsamt” eller ”inte händer något”. När man är där och man känner att ens insats kanske inte gör så stor skillnad, är det lätt att tappa sugen lite och kanske börja fuska med träningen.

För att hålla mig själv motiverad så försöker jag att fotografera hästarna med jämna mellanrum. På en månad kan det verkligen börja hända saker med muskelsättningen, om man lägger upp träningen rätt. På samma sätt kan man märka om träningen går åt fel håll, ifall hästen faller ur muskelmässigt på vissa ställen. Dessa foton blir då ett bra kvitto på träningen, och om man bör fortsätta på samma spår eller prova något annat. (Mitt tips är att inte ge upp för snabbt och ”testa nya grejer” utan alltid ge ett träningssätt lite tid, och utvärdera vilket resultat det ger på hästens muskelsättning.)

Andra bra taktiker är att jämföra med minnet av hur hästen rörde sig i gångarterna för 2-3 månader sedan. Om man rider kurs med jämna mellanrum, kan det vara en bra idé att bli filmad vid varje kurstillfälle. På så sätt kan man tydligt jämföra träningsframstegen. Igår  påbörjade jag och Huggan grundträningen i tölt, efter att ha lagt otroligt mycket tid senaste månaderna i skritt och trav. Jag blev så överraskad och glad över hur stark hon kändes. Hon kunde utan problem tölta 2-3 varv på stora volten, och orkade fortsätta hålla gångarten då jag började hjälpa henne att röra sig bättre genom  kroppen, med hjälp av sits och att lösgöra henne mer i sidorna. Det hade hon aldrig orkat i somras. Men jag märker att hennes obalanser blir mycket tydligare i tölt. Jag måste hjälpa henne mycket mer med sitsen i höger varv för att hon inte ska förböja sig och sticka iväg helt med ytterbogen. Jag längtar tills vi byggt upp samma styrka i tölt som den hon har i traven nu. Jag har is i magen, och vet att den kommer…

Jag tog denna bilden på hennes hals igår. Halsen som i våras såg insjunken ut i överlinjen, har nu tydligt börjat fyllas ut med muskler. Det ger mig tro på att vi är på rätt väg, och motivation att fortsätta rida oss igenom de mest tråkiga och grå perioder.

Hur kan jag rida snällt och effektivt – samtidigt?

En sak jag ofta upplever som instruktör är betydelsen av att vända på orden. Genom att hitta ett nytt sätt att förklara en övning eller en känsla, kan plötsligt polletten trilla ner ordentligt hos en elev.

Igår läste jag artikeln ”Hur ska hästen reagera?” (av Johan Häggberg i Islandshästen 4/2017). I texten särskiljer Johan på inlärning, förfining och korrigering av hjälper, samt eftergiftens betydelse. Hur ska vi använda eftergifter beroende på om hästen vi sitter på behöver träna på inlärning, förfining eller korrigering? Just hur han satte ord på de olika sätten att använda eftergifter, blev en ögonöppnare för mig! Självklart behöver eftergifter anpassas efter situationen – när vill jag berätta för hästen att jag känner mig nöjd, och när vill jag peppa den att prestera en lite bättre respons? Och hur ska jag använda mina eftergifter för att tala om detta?

Under nästa ridpass blev det uppenbart för mig varför jag dittills inte lyckats få Huggan så alert för hjälperna som jag velat. Hon har varit (och är) en riktig utmaning för mig. Ger jag för stora eftergifter innan jag nått i mål, så tappar jag kommunikationen på vägen och får börja om från noll igen. Såklart har jag hört detta förut, från flera instruktörer.. Men genom Johans sätt att vända på orden, förstod jag hur jag skulle hitta min teknik för att kunna rida henne med mer precision, och få henne precis sådär lätt och alert som jag kämpat med under hösten. Jag blev mer tydlig med min hjälpgivning, utan att för den sakens skull behöva förstärka hjälperna. Att jag blev tydligare gjorde i sin tur Huggan tillfreds och uppmärksam.

Jag har alltid varit en försiktig ryttare som vill rida ”snällt”, helst genom att ta så lite i hästens mun som möjligt. Jag har därför varit dålig på att rida med kontakt, och det har gjort att jag istället blivit otydlig i min kommunikation. Vad är egentligen snäll ridning? För mig är det att kunna rida med lätta och mjuka hjälper. Genom åren har jag fått höra att om hästen inte svarar på den lätta, mjuka hjälpen så måste den förstärkas för att lära hästen att reagera på den första, diskreta hjälpen. Men jag har börjat luta åt att det är viktigare med precisionen i de samverkande hjälperna – det är den som förklarar tydligast för hästen vad jag vill. Så snäll ridning, har jag kommit fram till, är inte att ha så lite kontakt som möjligt med hästens mun. När man rider med en mjuk och följsam kontakt, så har man möjlighet att skärpa sin precision i ridningen. Kunna reagera snabbt och bemöta hästens svar på hjälperna i exakt rätt ögonblick. Kunna anpassa eftergifterna till att antingen belöna stort, eller fortsätta peppa hästen. Och med den precisionen, behöver man sällan förstärka hjälperna mycket.

De små detaljerna som gör den stora skillnaden

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=1Mxo0aBFnvg&w=560&h=315]

 

När träningen inte ger det resultat man hoppas på, har jag upptäckt att det ofta handlar om att hästen behöver träna sin kordination och ”finmotorik”. Om hästen inte riktigt vet hur den ska använda kroppen på böjda spår, kommer den träningen heller inte att göra hästen mjukare och mer jämnstark. Istället för att försöka ”lösa problemen i farten” har jag gått tillbaka, ridit långsamt och varit noggrann med att tala om för hästen exakt hur den ska göra med kroppen. När hästen förstår, hittar balansen och kan koordinera sig, är det som att lägga rätt pusselbit på plats. Då börjar hästen också bjuda framåt, och man kan börja öva i ett högre tempo.

Ju mer jag lär mig, ju tydligare blir det för mig att utskjutna bogar, stumma munnar, ryggar som inte rör sig etc. bara är symptom. När jag kan visa hästen hur den ska göra med kroppen, botar det också symptomen. Tänk så känsliga de är, så uppmärksamma, så samarbetsvilliga och positiva, när jag är tillräckligt tydlig.

Att våga ifrågasätta något jag trodde att jag kunde…

 

På senaste tiden har jag upptäckt att när jag fokuserar på att träna hästens liksidighet, får jag en del andra välkomna bieffekter. När hästen kommer upp med båda rygghalvorna lika mycket, så börjar den också använda båda bakbenen lika mycket. Att hästen blir ”jämn” i kroppen på det här sättet, gör att manke/bogparti kan komma upp och hästen blir lättare i handen. Hästen kan svara på förhållningar och halvhalter snabbt och lätt. Ridningen blir enklare och hästen blir mer ”kvadratisk” (viktfördelningen mellan fram och bakdel ändras om).

Bilderna på Mello är tagna med ca 14 dagars mellanrum. Jag har inte ställt upp henne på något sätt, utan hon väljer själv hur hon vill ställa sig. Under dessa 14 dagar har jag fokuserat på hennes liksidighet, och att hon skall komma upp jämnt med båda rygghalvorna. Jag har inte bett henne göra något särskilt med bakben eller jobbat med halvhalter, utan primärt tränat detta genom min sits. Det andra har vi liksom fått ”på köpet”. När hästen har lärt sig hitta balans såhär under ryttaren, så kan jag rida halvhalter, sidföringar, tempoväxlingar, övergångar som bygger upp och stärker, istället för att de förstärker hästens snedhet och sliter på den.

Det är utmanande och svårt att ifrågasätta saker man tidigare lärt sig. Men när man nått till vägs ände med de metoderna, finns det på något sätt inte något annat val. Jag är glad att jag vågade påbörja denna resa. Det är läskigt att prova nya saker, men belöningen kommer i form av nya svar och nya resultat <3  Fortsättning följer!