Om min och Huggans återkomst (och vikten av att lyssna)

Här kommer en liten uppdatering om Huggan (efter förra veckans misär).

Idag hade vi ett helt grymt pass! Jag känner mig just nu väldigt glad att jag tragglade mig igenom förra veckan, med inställningen att försöka göra mitt bästa för att lösa saker & ting. Jag har under senaste tiden funderat på några saker, som idag bara föll på plats:

  • hur ska jag få ett bättre flow i hennes skritt (dvs. att hon ska ta ut steget och skritta på, utan att korta upp sig och bli liksom ”styltig” emellanåt)?
  • hur ska jag få henne att bjuda mer framåt, och inte gå och bromsa sig i skritten?
  • hur ska jag få bogarna mer lätta och flyttbara?

att ta sig tid att lyssna…

Anledningen till att allt detta föll på plats idag, tror jag var att jag tog mig tid att lyssna.

Jag började passet med att skritta runt och bara komma i balans (och stillhet) med sitsen. Ju mer jordad och stilla jag blir i min sits, ju mer öppnar jag upp för en dialog. Jag följer med i hästens rörelser och bara observerar vad vi har att jobba med idag, innan jag börjar inverka.

Om jag inte hittar stillhet i sitsen före jag börjar inverka, så känns mina hjälper mer ”flaxiga”.  Och som att jag och hästen kommer längre ifrån varandra (kommunikationsmässigt).

veckomål: check!

Så idag kunde vi checka av veckomålet från förra veckan: snabbare för innerskänkeln i tölt. Fast känslan var så mycket bättre än bara det! Jag fick en känsla av bättre svar för alla hjälper. Hon töltade på mer mellan hjälperna än jag känt förut. Mer framme för skänklarna, och mer energi än förut.

Nu ska jag inte ha så bråttom framåt igen, så att jag glömmer bort att lyssna. Tack för påminnelsen, Huggan 🙂

9 9

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *