Tidigt vaken och kunde inte somna om så då snurrar ju hjärnkontoret ofelbart igång… Funderade lite kring det här med sociala relationer och utanförskap. Tänk vad roligt om alla jämt var snälla och glada. Ingen menade något ont och ingen snackade bakom ryggen på någon. Det fanns bara ett gäng, där alla fick vara med! Men detta funkar ju såklart inte i verkligheten. Alla kan inte jämt vara snälla och glada, vi är ju bara människor, men min förhoppning är att fler och fler människor slutar mena någon ont eller prata om någon bakom dens rygg. Och att det någon gång kommer att finnas ett gäng där ingen på något sätt står utanför!

Efter ett gäng år i islandshästvärlden (eller ja, hästvärldar över lag) har jag haft glädjen att träffa en massa goa, trevliga människor som sprider positiva energier runt sig! Dessvärre har jag också fått uppleva en hel del dömande, snack bakom ryggen och beteenden som på ett eller annat sätt exkluderar andra. Det går en tydlig trend på instagram och facebook i att lägga upp bilder från fantastiska aktiviteter och kryptiska statusuppdateringar som enbart verkar syfta till att informera alla utomstående om att de missar nåt VIKTIGT – som de minsann inte får ta del av heller! Varför finns detta behov? Varför finns det så mycket prestige i hästvärlden? En rådande teori är ju att det är pga andelen tjejer inom sporten. Men min erfarenhet som fotbollsspelare under 15 års tid är att samma problem inte finns inom damfotbollen. Inom hästvärldarna tycker jag man kan observera beteendet hos gammal som ung, oavsett kön. Jag tänker mig att det kan vara kopplingen enskild prestation – självförtroende. Ridning och umgänge med hästar handlar ju, iaf för mig, om en dialog mellan människa och djur. Hur skulle man kunna tävla i vem som kommunicerar bäst med sitt djur? Det är ju en icke-tävling, eftersom just ingen annan (eller ett fåtal, men då råder oftast inte denna prestige mellan parterna) kommunicerar med samma häst. Jag tänker alltså att det bottnar i en osäkerhet. Att vad man vill förmedla med denna typ av skyltning på sociala medier, liksom på så många andra områden i 2000-talets samhälle, är att man Är Någon. Och att det kan bottna i ett tvivel på om man faktiskt är det? Är Någon?

Man säger ju att den utan skuld ska kasta första stenen. För att detta inte ska bli präktigt och mästrande ska jag här villigt erkänna att stundom faller tvivlet på om jag Är Någon. Jag erkänner mig vidare till alla av ovanstående aktiviteter vid någon eller några tidpunkter. Uteslutet ALLA gånger har detta beteende bottnat i en osäkerhet – på andra personer och på mig själv i förhållande till dem. Vem kan ärligt säga – med ödmjuk självinsikt – att de t ex aldrig lagt in värderingar kring någons ridning på en kurs eller tävling? Eller aldrig pratat om någon som inte varit där, utan något egentligt syfte förutom att bara snacka om denne (och då inte för att uteslutande lyfta fram alla personens positiva egenskaper)? Eller inte vid nån tidpunkt varit medlem i någon ”exklusiv klubb” där endast inbjudna göre sig besvär? I så fall är det bara att gratulera – till ett ovanligt gott självförtroende, och till en omänsklighet (som kallas perfektion). Detta tror jag är ett allmänmänskligt fenomen. Vi vill tillhöra en grupp, och hitta vår plats i den gruppen, därför att det sedan urminnes tider är inprogrammerat i vår DNA att det här är bästa sättet att i längden överleva. Det är vår instinkt. Men jag menar också att i det samhälle vi lever idag har vi mer att vinna på en större gemenskap. Att öppna upp våra yttre gränser och låta fler komma in. Vi skulle kunna uträtta massor, och det kan bli hur kul som helst!!!

Kanske har jag kastat bajs i glashuset nu! Meningen med detta inlägg är (som jag hoppas ni förstår) inte att peka finger på någon eller några – jag tror att alla är vi mer eller mindre skyldiga till att skapa och underblåsa det här fenomenet. Det jag hoppas är att väcka lite eftertanke, att vi alla ska börja reflektera lite mer kring vårt eget beteende för att kunna skapa en förändring. Tänk vad bra och rolig islandshästvärlden skulle vara om alla var snälla och glada. Ingen menade något ont och ingen snackade bakom ryggen på någon. Det fanns bara ett gäng, där alla får vara med! Och framför allt – ett gäng där alla vågar vara med och kan känna sig glada, nöjda och trygga med sig själva och sin plats. För man vet att andra inte dömer.

Jag jobbar själv varje dag på att bli en ännu gladare och mer inkluderande person.

Kram till er alla därute!