Tankar kring inridning och träning – seminariereferat del 2

Lördagens andra höjdpunkt var Karin Engström, som till vardags driver egna företaget Equitrain, och har jobbat som lärare på unghästutbildarprogrammet och hippologprogrammet på Flyinge i 14 år (om jag minns rätt). Hon är dessutom C-tränare i dressyr, utbildad stallchef, har haft en egen artikelserie i Ridsport om inridning och tömkörning, projektlett boken Flyingemodellen – från föl till final, med mycket mera – kort sagt en väldigt kunnig och inspirerande dam. Som dessutom brinner för det hon gör!

PictureKarin började med att dela upp unghästens utbildning i tre stadier: INLÄRNING/GRUNDFAS under åldern 3-4 år, PÅSKJUT/DRIVKRAFT under åldern 4-5 år, och BÄRKRAFT/SAMLING under åldern 6-7 år. Under grundfasen sker själva inridningen, men Karin var noggrann med att poängtera att inridningens fokus inte är själva uppsittningen, utan uppträningen av hästen inför detta. Denna uppträning börjar med att hästen lär sig ledas på rätt sätt, och placeras mha röstkommandon och kroppspråk (dvs. gå fram, svänga, öka/minska tempot, och stanna). Vi ska inte behöva dra eller hålla hästen på plats – detta skapar olydiga hästar, och att lära en häst att bli ledd på riktigt sätt är i allra högsta grad en fråga om ledarskap! Karin menade att den häst som har lärt sig ledas korrekt inte är några bekymmer med att lasta, få att följa genom trånga utrymmen etc.


En annan viktig del i inridningen är att lära hästen böja på halsen. Det som vi islandshästmänniskor kallar one-rein stop kallade Karin för ”lilla volten”, men principen var densamma – hästen ska lära sig att mjukna och följa grimskaft/tygel, och inte reagera med spänning mot detta. Detta ger kontakt med och kontroll över hästen, och är ett viktigt redskap att ha i stessade situationer. Genom böjningen skapar vi en komfortzon för hästen, där vi lär den att känna sig trygg och avslappnad. Från denna övning fortsätter vi med longering på inhägnad volt, där samma principer gäller –  hästen ska inte dra utåt i linan, utan mjukt följa den.

Under hela markarbetesfasen arbetar vi med hästens balans och framåtbjudning. Hästen ska ha lärt sig att bjuda framåt från marken innan vi sitter upp på den! Dessutom ska hästen ha lärt sig att balansera sig under sig själv, den ska ha lärt sig de grundläggande hjälperna från marken, och den ska ha byggt kondition och styrka genom varierad träning med löshoppning, löslongering, tömkörning och promenader i skog och mark. Trots att Karin själv inte rider med handhäst vill jag här flika in att handhästridning är ett jättebra komplement för att bygga styrka och kondition under denna fas! Dessa tre kontrollstationer, tillsammans med en successiv invänjning till sadel och träns, ska finnas på plats innan hästen är 100% färdig att sitta upp på. Karin vill dessutom att hästarna ska kunna trava i longering med en ryttare hängande över ryggen innan det är dags för uppsittning!

Allt som allt menar Karin att den nödvändiga uppträningen inför själva insittningen bör ta 8-10 veckor med varierad träning. Därefter får hästen vila ungeför lika lång tid, innan den andra fasen i inridningen inleds. Kanske kan SIFs utformning av unghästprovet ha något att lära av detta…? Här kräver man t ex att unghästen i underkant av denna tid (8 veckor) ska ha hunnit såpass långt under ryttare att den förstår de grundläggande hjälperna från ryggen och helst ska ha börjat öppnas för tölten…

Under den uppsatta delen av inridningen fortsätter man jobba varierat med ridning på bana/teknik, löshoppning, longering och uteritter. Här ligger fokus på framåtbjudning i taktmässiga gångarter – dvs att hästen både uppsuttet och avsuttet ska bjuda framåt utan spänningar. Teknikträningen fokuserar på de enkla, stora ridvägarna (fyrkantsspåret, diagonalerna, stora volter och serpentiner) samt övergångar mellan skritt, trav och halt, och tempoväxlingar i trav. Hästen ska kunna länga sig och öka tempot något, men det får inte gå så fort att hästen tappar balansen och blir spänd! I longeringen kan man, när hästen har bra bjudning, balans och förståelse för hjälperna, börja jobba med inspänning i form av gummisnodd. Här menar Karin att fokus ska ligga på övergångarna mellan skritt och trav, att där få hästen att vilja länga sig och söka en mjuk kontakt med hjälptygeln. Hjälptygeln ska på inget sätt tvinga hästen i en form, utan formen ska komma sig av längning och kontakt!

Karin sammanfattade grundfasen i inridningen i termer av utbildningsskalan: TAKT (dvs taktmässiga gångarter utan spänning), LÖSGJORDHET (hästen ska vara mjuk i kroppen och jobba i god balans) och STÖD (hästen ska ha börjat söka en kontakt).

Kort sagt en mycket inspirerande föreläsning som vittnade om en lång erfarenhet av unga hästar och framför allt en stor ödmjukhet inför dessa. Vill ni veta mer om Karins filosofi kring utbildning och träning rekommenderar jag starkt att ni försöker närvara på någon av hennes föreläsningar, eller beställer boken Flyingemodellen – från föl till final. En fantastisk upplevelse att lyssna på denna dam, som gav många insikter om att en häst är en häst – oavsett mankhöjd och antal gångarter…

0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *