Lite av varje!

PictureDags för en liten uppdatering igen! Dagarna går vansinnigt snabbt, men å andra sidan händer det mycket. Nu är Lyfting igång sen ca 2 veckor tillbaka, hon går med som handhäst i skogen, blir löslongerad och markarbetad. Hon är glad och positiv till träningen, men att gå som handhäst med Mello verkar avgjort roligast… Hon tränas i skritt, trav och galopp i varierande snödjup och har börjat få upp lite flås, perfekt för när hon nu ska börja komma igång under ryttare. Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger – handhästridning är awesome!

De övriga verksamhetshästarna hålls också igång. Mello och Dís har fått varsina duktiga medryttare som rider en gång varje/varannan vecka. Frosti har åkt hem till Lycksele för försäljning förra veckan, känns tomt med en vit mindre i flocken… Men snart kommer en röd herre vid namn Smári, ska bli spännande!Lektionerna rullar på, både på ridskolan och privatundervisningen. Många nya som är intresserade av lektioner, vilket känns jättekul!! Kommer förmodligen också att starta ytterligare några ridskolegrupper till hösten (vuxen och barn/ungdom), så är nån intresserad av att börja så passa på innan det blir fullt! Passar mig bra med mycket undervisning nu då jag inte kan rida.. Två veckor utan ridning så i onsdags var jag bara tvungen att rida lite lite grann på Mýsla i skritt och tölt. Så himla härligt! Saknar det verkligen! Har massa planer för hästarna som ska börja sättas igång nu i april, är så peppad!!

På tal om Mýsla fick vi ett litet skrämselskott inatt, så hon bara låg borta vid ligghallen och visade noll intresse för nattmaten – tydligt symptom på att nåt inte stämmer då det kommer till henne! Hon hade också ganska låg temp och frös, såg ut som hon rullat sig en del i snön för var väldigt blöt. Lilla gumman!! Vi var ute och gick med henne i en timme innan vet kom, hon var pigg och bajsade även så det kändes åtminstone bra. Vet kunde inte höra något ovanligt i magen/tarmarna, heller ingen förstoppning eller liknande, så hon fick kramplösande och lite B-vitamin. Var ute och gick med henne några ggr under natten, och då var hon pigg, bajsade, gnäggade efter mat (dvs var sitt vanliga jag igen) och hade återfått normal kroppstemp. Hade heller inte rullat sig nåt mer under natten så det känns ju skönt! Kanske var det bara gaser eller något liknande! Härligt att hon är tillbaka till sitt vanliga matfriska jag igen! Finaste tjejen <3

                   
Bästa Mýsla genom tiderna.

Tankar kring inridning och träning – seminariereferat del 2

Lördagens andra höjdpunkt var Karin Engström, som till vardags driver egna företaget Equitrain, och har jobbat som lärare på unghästutbildarprogrammet och hippologprogrammet på Flyinge i 14 år (om jag minns rätt). Hon är dessutom C-tränare i dressyr, utbildad stallchef, har haft en egen artikelserie i Ridsport om inridning och tömkörning, projektlett boken Flyingemodellen – från föl till final, med mycket mera – kort sagt en väldigt kunnig och inspirerande dam. Som dessutom brinner för det hon gör!

PictureKarin började med att dela upp unghästens utbildning i tre stadier: INLÄRNING/GRUNDFAS under åldern 3-4 år, PÅSKJUT/DRIVKRAFT under åldern 4-5 år, och BÄRKRAFT/SAMLING under åldern 6-7 år. Under grundfasen sker själva inridningen, men Karin var noggrann med att poängtera att inridningens fokus inte är själva uppsittningen, utan uppträningen av hästen inför detta. Denna uppträning börjar med att hästen lär sig ledas på rätt sätt, och placeras mha röstkommandon och kroppspråk (dvs. gå fram, svänga, öka/minska tempot, och stanna). Vi ska inte behöva dra eller hålla hästen på plats – detta skapar olydiga hästar, och att lära en häst att bli ledd på riktigt sätt är i allra högsta grad en fråga om ledarskap! Karin menade att den häst som har lärt sig ledas korrekt inte är några bekymmer med att lasta, få att följa genom trånga utrymmen etc.


En annan viktig del i inridningen är att lära hästen böja på halsen. Det som vi islandshästmänniskor kallar one-rein stop kallade Karin för ”lilla volten”, men principen var densamma – hästen ska lära sig att mjukna och följa grimskaft/tygel, och inte reagera med spänning mot detta. Detta ger kontakt med och kontroll över hästen, och är ett viktigt redskap att ha i stessade situationer. Genom böjningen skapar vi en komfortzon för hästen, där vi lär den att känna sig trygg och avslappnad. Från denna övning fortsätter vi med longering på inhägnad volt, där samma principer gäller –  hästen ska inte dra utåt i linan, utan mjukt följa den.

Under hela markarbetesfasen arbetar vi med hästens balans och framåtbjudning. Hästen ska ha lärt sig att bjuda framåt från marken innan vi sitter upp på den! Dessutom ska hästen ha lärt sig att balansera sig under sig själv, den ska ha lärt sig de grundläggande hjälperna från marken, och den ska ha byggt kondition och styrka genom varierad träning med löshoppning, löslongering, tömkörning och promenader i skog och mark. Trots att Karin själv inte rider med handhäst vill jag här flika in att handhästridning är ett jättebra komplement för att bygga styrka och kondition under denna fas! Dessa tre kontrollstationer, tillsammans med en successiv invänjning till sadel och träns, ska finnas på plats innan hästen är 100% färdig att sitta upp på. Karin vill dessutom att hästarna ska kunna trava i longering med en ryttare hängande över ryggen innan det är dags för uppsittning!

Allt som allt menar Karin att den nödvändiga uppträningen inför själva insittningen bör ta 8-10 veckor med varierad träning. Därefter får hästen vila ungeför lika lång tid, innan den andra fasen i inridningen inleds. Kanske kan SIFs utformning av unghästprovet ha något att lära av detta…? Här kräver man t ex att unghästen i underkant av denna tid (8 veckor) ska ha hunnit såpass långt under ryttare att den förstår de grundläggande hjälperna från ryggen och helst ska ha börjat öppnas för tölten…

Under den uppsatta delen av inridningen fortsätter man jobba varierat med ridning på bana/teknik, löshoppning, longering och uteritter. Här ligger fokus på framåtbjudning i taktmässiga gångarter – dvs att hästen både uppsuttet och avsuttet ska bjuda framåt utan spänningar. Teknikträningen fokuserar på de enkla, stora ridvägarna (fyrkantsspåret, diagonalerna, stora volter och serpentiner) samt övergångar mellan skritt, trav och halt, och tempoväxlingar i trav. Hästen ska kunna länga sig och öka tempot något, men det får inte gå så fort att hästen tappar balansen och blir spänd! I longeringen kan man, när hästen har bra bjudning, balans och förståelse för hjälperna, börja jobba med inspänning i form av gummisnodd. Här menar Karin att fokus ska ligga på övergångarna mellan skritt och trav, att där få hästen att vilja länga sig och söka en mjuk kontakt med hjälptygeln. Hjälptygeln ska på inget sätt tvinga hästen i en form, utan formen ska komma sig av längning och kontakt!

Karin sammanfattade grundfasen i inridningen i termer av utbildningsskalan: TAKT (dvs taktmässiga gångarter utan spänning), LÖSGJORDHET (hästen ska vara mjuk i kroppen och jobba i god balans) och STÖD (hästen ska ha börjat söka en kontakt).

Kort sagt en mycket inspirerande föreläsning som vittnade om en lång erfarenhet av unga hästar och framför allt en stor ödmjukhet inför dessa. Vill ni veta mer om Karins filosofi kring utbildning och träning rekommenderar jag starkt att ni försöker närvara på någon av hennes föreläsningar, eller beställer boken Flyingemodellen – från föl till final. En fantastisk upplevelse att lyssna på denna dam, som gav många insikter om att en häst är en häst – oavsett mankhöjd och antal gångarter…

Tankar kring grovfoder – seminariereferat del 1

Tisdag idag, och har hunnit samla tankarna lite efter lördagens seminarium på Umåker. DET VAR TOPPENBRA – kände mig fulltankad med positiv energi och massa idéer när jag körde hemåt i snögloppet. Synd bara att islandshästfolket var så underrepresenterade – förhoppningsvis tar fler chansen nästa gång ett sånt tillfälle erbjuds! Håll koll via www.gronanavet.se.

Sara Ringmark, doktorand vid SLU, föreläste om träning och utfodring av den unga hästen. Föreläsningen utgick från ett projekt med unga varmblodstravare som hon utfört vid Wången (här kan du läsa mer om det). Dessa unghästar hade från 1-3 års ålder utfodrats enbart med högkvalitativt grovfoder och hållits till största delen på lösdrift tillsammans, för att se om avsaknaden av kraftfoder i foderstaten skulle ge något utslag på prestation och hållbarhet under inkörningen och träningen. Kontentan av studien blev att dessa hästar stod sig bra i konkurrensen med årskullen i övrigt, och att det därmed är möjligt att träna upp unga hästar till startmässigt skick utan stärkelserikt kraftfoder i foderstaten. Detta utan någon negativ effekt på unghästarnas tillväxt! Intressant – och absolut applicerbart på hästar som inte tränas till högpresterande tävlingshästar, som t ex fritidshästar, verksamhetshästar etc.

Våra hästar behöver alltså inte kraftfoder i foderstaten!  Positiva effekter av detta är inte bara den ekonomiska aspekten (grovfoder är ju långt billigare än kraftfoder), utan även att hästarna i studien visade på minskad risk för hälsoproblem (såsom kolik, fång, magsår, fetma och muskelproblem) och minskad risk för beteendestörningar. Detta känns ju ganska logiskt eftersom hästar är betesdjur, och anpassade för att äta större delen av dygnets timmar. Klart att större givor koncentrerad energi (dvs kraftfoder) innebär minskade givor grovfoder och därigenom även mindre ättid, vilket lätt kan ge upphov till otillfredsställda hästar, oro i flocken och beteendestörningar.

Sedan gäller det såklart att anpassa energivärdena i grovfodret efter vilken häst som ska utfodras med det. Unghästar under tillväxt, fölston och högpresterande hästar kräver t ex högre energi- och proteinvärden än ridhästar. Islandshästar har dessutom utvecklat en bättre förmåga att tillgodogöra sig näringsämnen och energi i fodret, pga att det selektionstryck rasen utsatts för har under lång tid bestått av förhållandena i den isländska naturen (dvs energifattigt vinterfoder och hårt klimat). Den förmåga som framavlats består främst i en förhöjd kapacitet till näringsupptag i grovtarmen, där fibrerna omvandlas av bakterier till energikällan flyktiga fettsyror. Detta innebär alltså att islandshästar behöver något lägre energivärden i sitt grovfoder, eftersom de annars lätt blir för feta! Här hemma har vi löst det så att vi fodrar 3 ggr/dag med ett grovfoder med bra proteinvärden men lägre energivärde, och dessutom ser till att hästarna har fri tillgång på halm. På så sätt får hästarna tillfredsställa sitt tuggbehov utan fara för att de blir för feta, och jag tycker det verkar funka bra! Hästarna är nöjda och lugna i flocken, och jag upplever inte heller att vi haft problem med bukighet eftersom de flesta av våra hästar är i kontinuerlig träning. Vilka fodringsrutiner har ni i erat stall?