Hemma!

Hemma igen efter en intensiv midsommarhelg! På fyra dagar har jag fått en djupare insikt i hur midsommar firas i Rättvik, en sprillans ny dalahäst (”gruvhästen”), en ny trotjänare till mig och pållarna (Mondeo kombi), sömnbrist samt såklart sett en massa hästar! Mycket idéer och inspiration för framtiden, samt ridtips från bästa Tess som verkligen var rätt ord vid rätt tidpunkt! Nu är jag om möjligt ännu mer taggad på träning!!

Som vanligt när jag är borta saknar jag mina fina pållar så det var allt skönt att komma hem idag. Har hunnit träna en del, med helgens hjälp i åtanke fick jag ridit igenom några gråzoner! Yes!! Målet är nu att rida för instruktör oftare! Sedan dags för kvällens lektioner, som fokuserade på böjning med utgångspunkt i one-rein stop – vilka effekter får böjning på hästen, hur känner vi om hästen böjer sig på rätt sätt, och hur kan vi sedan använda böjningen för att förbättra tölten/traven? Duktiga elever och arbetsvilliga hästar som vilat sig i form under fyra dagar – kul!! Sista punkten för dagen är att få i mig nå mat och fixa lysena på transporten som ska besiktas i veckan, sedan ÄNTLIGEN SOVA…..

Hoppas ni alla haft en härlig midsommar!!

Hjälpernas inverkan – på hästens förtroende

De där timmarna i sadeln önskar jag att jag hade fler av just nu! Eller för det mesta – men för tillfället hade det varit extra välkommet. Hur mycket och fort kan jag kräva mer energi i tölten för att öka spänsten men undvika att öka spänningen? Ibland känns det svårt att tolka svaret som hästen ger – är det ärligt (det är för tungt, måste få bli lite starkare först och blir spänd om pressen ökar) eller undflyende (det är tungt, orkar men vill inte och blir överdrivet spänd för att avleda uppmärksamheten)? Dvs ska jag stanna upp ett tag på den nivå vi befinner oss eller ska jag rida igenom problemet?

Ju fler hästar jag får förmånen att rida, ju mer börjar jag inse hur vanligt det är att hästar lär sig att svara på hjälperna fel, dvs med spänning. Istället för att behålla en ren takt i gångarten, sänka tempot och mjukna för det förhållande tygeltaget, svarar många hästar med att stelna mot tygeln, spänna ryggen och bli något mer laterala i takten, och skjuta på mot bettet istället för att sänka tempot. Det böjande tygeltaget har ofta lärt hästen att stelna mot innerhanden och bli rak i innersidan, istället för att mjukna och bli lösgjord av böjningen. De framåtdrivande hjälperna har hos en del hästar kommit att betyda spänning, eftersom drivningen har åtföljts av en mothållande hand, vilket har medfört att dessa hästar enbart ökar tempot utan att ta ut steget och länga sig fram mot handen. Hur lång tid tar det att lära om och lära in ett rätt svar? Hur lång tid tar det att bygga upp ett förtroende för hjälperna igen?

Ju mer jag reflekterar över detta i träningen, ju mer uppmärksam blir jag på min egen hjälpgivning och dess brister. En häst som stelnar mot handen gör det för att det finns ett motstånd att stelna emot. Ju stelare hästen är, ju viktigare är det att ryttarens tygeltag är mjuka och eftergifterna snabba. Fastnar vi i en dragkamp och väntar på att hästen ska ge efter, fortsätter vi träna ett felaktigt svar på tygeltaget! För att hästen ska kunna mjukna och inte stödja sig mot bettet, måste förhållningen åtföljas av en snabb eftergift. Först då har hästen möjlighet att bära upp sig själv, utan stöd från bettet, och bli mjuk.

Var ödmjuk inför din häst och lyssna på svaret du får på din hjälpgivning! Det är bara din häst som kan tala om för dig hur lätt du måste vara med hjälperna, hur snabba dina eftergifter måste vara. Lär dig känna hur din häst känns avslappnad och när den blir spänd, och analysera din ridning utifrån detta! Ridning är en dialog där vi hela tiden måste lyssna på och besvara vår häst.

Nej, dags att gå ut och rida lite tölt och lyssna på min häst tror jag bestämt. 🙂

Träning å stängsling

Nu var det ett tag sen det blev bloggat sist! Som vanligt har det varit fullt upp – haft sluttenta i juridik och nu är det äntligen heltid med hästarna igen!! Har stängslat en massa så nu har vi fler beteshagar och ”magerbetet” har dessutom utökats med en skog. Hästarna njuter av gräset och sina nya vänner, var lite jobbiga träningsdagar första dagarna efter flytten då de mest gick och skrek efter varandra, men nu har det lugnat sig. Lillan har fått en ny soul mate i Píla, som kommit tillbaka för 1 mnd vidareutbildning. De äter, sover och t. o. m. springer med max 1 m mellanrum – så söta!! Lillans inridning har påbörjats med grundläggande markarbete och tillvänjning till bettet vilket går bara bra. Hon är så positiv och lär sig snabbt! Therna är hos mig på töltträning och det kommer allt mer framåtbjudning för drivande skänkel, och därmed även effekt av halvhalterna och renare takt, så himla kul!! Mello tränades en stund efter Eyjolfurkursen i maj men har vilat då jag haft mycket i skolan, nu har vi tagit fatt på träningen igen och jag får bara mer och mer häst framför mig i alla gångarter! Kalle har börjat bjuda mer fram till handen och går att rida med mer tryck utan att det kommer spänningar. Alla andra hästar går också bra! Det är nåt magiskt med juni i år!

Nu ska vi kavla upp ärmarna och stängsla ytterligare ca 10 ha skog/betesmark som pållarna ska få njuta av under juli, det kommer att bli toppen! Ligghallen har hunnit få tak innan andra prioriteringar kom ivägen, nu är det bara väggarna kvar som förhoppningsvis kommer upp under juni. Har även som mål att få färdigt staketet runt ridbanan. Det finns att göra i sommar också med andra ord!